‘Från yrkesmilitär till fängelserektor’ (Lærarnas Nyheter)
En aldeles fremragende profil af Den Bedre Halvdels morbror, der er rektor for gymnasieuddannelsen inden for den svenske Kriminalforsorg. Berto er et af de mest interessante og komplekse mennesker jeg kender. Vi er ikke altid enige, men han er i stand til at sige tingene ret skarpt – og han har hjertet på rette sted:
Men det är framför allt känslan av att göra något viktigt som får honom att vilja stanna kvar.
– Det kan låta präktigt, men att få ge Kenta och Stoffe en utbildning – det gör mig glad. Som lärare kan man jobba på Lundsberg, eller så kan man jobba inom Kriminalvården. Jag älskar ju det här jobbet. Det är guld att hjälpa dem som är längst ner på samhällsskalan.
Känns det pretentiöst att säga så?
– Ja, det gör det! Det är ju därför jag viskar det!
Men ändå är det precis det som det handlar om.
– Vi ser tidningsrubrikerna och alla kan vi skriva under på att det de gjorde var förkastligt, så beter man sig inte. Men låt vatten rinna under broarna … och fram träder en människa. Tjejerna på Färingsöanstalten har begått brott men de har också haft en taskig uppväxt och har ofta pojkvänner som inte är av denna världen. Fram träder en människa!
‘The Villain’ (The Atlantic)
I min verden er den amerikanske centralbankdirektør, Ben Barnanke, lidt af en helt. The Atlantics lange, men sindssvagt interessante, portrætartikel understreger blot det indtryk. Ikke alle er enige med mig:
Bernanke is bothered by attacks that seem to be little more than smears; conversely, he is buoyed when strangers stop him in airports to offer an encouraging word. Rising to his own defense, he told me, “I would argue that everything we have done has been in the interest of the American public and, broadly, of the global economy. A lot of people get that.” (Privately, Bernanke and Timothy Geithner, the treasury secretary, have shared mutual wonder that the financial rescue, which they consider a success, has been so widely panned. Geithner told me that recently, when he informed Bernanke that yet another officeholder had asked for each of their resignations, Bernanke wryly quipped, “Well, that’s a step up from being accused of treason.”)
‘Money Pol: Does Mitt Romney Really Love You?’ (The New Yorker)
Egentlig en småperfid boganmeldelse af en portrætbog om Romney, der udarter sig til en standard se-hvor-fanatisk-og-afsporet-det-republikanske-parti-er-blevet. Men artiklen rummer en fin-fin indledning:
Once, when winters were cold and the world seemed large, creatures roamed the earth who were permissive on social issues and at ease with big government, yet remained ever faithful to the gods of business and finance. Their principles were abstract but broad-minded: tolerance, free trade, and a belief in something called the American Way. Their personal tastes were conventional. They were surprisingly allergic to indecorum, and disinclined to question the status quo. But they were not small-town or provincial; they were Wall Streeters, not Main Streeters. Their vista was international. They were private-sector types who answered the call to public service. They were liberal Republicans. Nelson Rockefeller was such a creature. So were Prescott Bush, William Scranton, Charles Percy, John Lindsay, Mark Hatfield, Elliot Richardson, and George Romney.
Then, one year, a powerful meteor struck the planet, and, virtually overnight, the entire species was wiped out. The meteor’s name was Ronald Reagan.
Gæt selv hvilken type republikaner Mitt Romney var før at han fik den fjollede idé, at stille op som præsidentkandidat.